Sucka mitt hjärta men brist dock ej

Det omöjliga har inträffat. Vid han åsyn klappar mitt hjärta extra, min blick vägrar att släppa hans safirblåa ögon och mina händer söker sig till hans. Varje dag går åt att fundera kring vad han gör, vad vi ska uppnå tillsammans och tacksamheten för det stöd han gett mig. I min värld innebär han perfektion och mitt hjärta längtar efter nästa gång.

Jag är kär

Dock så vet jag hur verkligheten ser ut, jag är medveten om att våra enstaka timmar inte betyder någonting mer än just det de är; Få timmar. Det vi upplever då är ingenting som i längden kommer att hålla i sig, det vet jag, men jag hoppas.
Det var inte meningen att det skulle bli såhär, inga känslor skulle blandas in. VI skulle bara finnas de gångerna vi sågs, våra liv skulle fortsätta så som ingenting.

Det gick fel för mig. Jag ville verkligen stå emot och visa honom hur stark och tålig jag kunde vara, han skulle få för sig att det skulle krävas en hel del att få mig att känna. Det blev motsatsen, jag har verkligen aldrig varit så sårbar och öppen för någon så som jag är med honom.

Han ser mig så som jag egentligen är. De stunderna då vi ligger slingrade i varandras armar så ser han tjejen jag egentligen är och inte hon som jag så gärna vill vara. hans kramar bekräftar min person och de stunderna känner jag att jag verkligen duger så som jag är.

Han har förmågan att se bortom kläder, extra kilon och ålder. Han ser mina tankar, mina drömmar och mitt hopp. Det ända han inte förstår att hoppet, det som så djupt vill att det ska vara vi två. Men, men, man kan ju inte få allt här i livet. Nu ska jag försöka intala mig själv om att det aldrig skulle funka, att det vi lever nu bara är en produkt av den ensamheten vi båda lever i.

Jag tror att jag älskar dig.